Hejhej!
Kom hem från en heldag på stan för en stund sedan. Nu har jag slängt på mig pyjamasen och ska strax sova.
Filmen var helt okej och sedan har jag varit med Therese nu på kvällen.
Och under hela dagen har tankarna snurrat kring Tyskland.... Jag är inte lika säker längre på att jag verkligen vill åka.
Jag vet att jag hade bestämt mig för att åka, men jag har ännu inte bekräftat platsen så det är inte försent att ändra sig.
Anledningen till att jag tvekar är att jag inte vet om beslutet att åka är mitt eget, eller om jag mest lyssnar på alla runt omkring mig som säker att jag borde åka för att det är en chans för livet. Och visst är det det.. Det är bara det att jag äntligen har börjat trivas med mig själv och mitt liv. Vilket jag inte har haft många perioder hittills i livet som jag gjort det. Nu längre har jag inte ångest över att gå till skolan, jag tycker t.o.m. att min klass är helt okej nu för tiden. Jag har ett jobb och en massa kompisar som är helt underbara, plus att jag har världens underbaraste familj och släkt!
Och när jag tänker på hur bra jag egentligen har det här så blir jag inte alls sugen på att åka. Visst måste jag medge att det ÄR en chans för livet och att det skulle vara jätte kul att åka, det nekar jag verkligen inte till! I Tyskland SKA jag bo ett tag, men när vet jag inte. Jag skulle t.ex. lika gärna kunna läsa på universitetet där istället.
För jag känner mig helt enkelt inte mogen för att lämna min familj och mitt liv här riktigt än. Bara tanken på det kan få mig att bli deprimerad ibland.
Så därför vill jag ju inte ge mig in i någon som jag inte kan ge mig in helhjärtat in i!
Från första början var det inte ens tänkt att jag skulle åka, eller ens ansöka. Jag beställde hem broschyren för att jag var intresserad av att veta lite mer, för jag har länge pratat om att det skulle vara kul att åka iväg. Jag tittade i den och sen var det inte så mycket mer än att jag sa att det skulle vara kul att åka och kanske gå på intervjun för att få veta lite mer.
När dom ringde upp från EF och frågade om jag var intresserad av att ta en intervju tackade jag ja, fick ansöknings handlingarna och gick på intervjun. Innan intervjun så fick jag inte åka heller.
Men så efter det blev mina föräldrar positivt inställda och då jag fick beskedet att jag fick min plats tyckte dom självklart att jag skulle åka och även jag tyckte att det skulle vara kul... Sen dess har jag velat fram och tillbaka mellan att åka och inte åka. För och nackdelar. Hit och dit.
Men så fort jag trott att jag har ett beslut så har jag ändrat mig. Och ju mer jag tvekar, desto mer känner jag att det kanske inte är en sån bra idé att åka trots allt.
Åh, det låter löjligt och sen en enda stor röra. Beslutet borde ju inte vara så svårt egentligen. Kanske är det därför att jag egentligen inte hade tänkt åka som det blev lite "chockande" att helt plötsligt kunna åka.
Näe, jag ska nog sova på saken. Men kändes som att jag behövde skriva av mig lite grann.
God natt!
Det här sommarlovet har inte alls börjat bra, inte alls.
Vet inte om det är fel på mig eller om det bara är bristen på att ha något att göra som får mig att bryta ihop.
Jag har aldrig gillat skolan, aldrig, eller ja, allt pluggande rättare sagt. En massa läxor och prov hit och dit som bara stressar en.... Men nu måste jag säga att jag längtar tillbaka till skolan. Hur sjukt är inte det på en skala?
Rastlös, ja, rastlös är precis vad jag är det! Även om det finns hur mycket som helst att göra, så hittar jag inget som jag kan ligga på samma press under som jag gjorde under vårterminen. Inget, nada!
Och jag håller på att bli galen. Visserligen åker jag iväg på 9, förhoppningsvis, underbara dagar på fredag. Men säg, vad skulle kunna gå fel, inte så mycket i alla fall. Brukar aldrig ha tråkigt då jag är med Ida..
Vi är precis lika rastlösa båda två och kan inte sitta stilla i två sekunder, vi har alltid någonting på G.
Menmen, åter till ämnet.
Jag vill ut i världen, vill resa, till Paris, till Cloppenburg, vill se TH. Det är helt enkelt mycket jag skulle vilja göra innan jag slår mig ner i skolbänken för ytterligare ett års plågan av ämnen som inte vill fastna och lärare som bara ääälskar prov.
Och som jag sa förut så har jag nästan börjat längta tillbaka till skolan, bara för att ha något att göra. För det har jag inte alls nu.
Det regnar, är dålig väder, ingen är hemma, jag har inget busskort. Allt, allt, allt, ALLT är fel känns det som!
Jag hoppas för mitt liv att det här är den näst sista sömnlösa kvällen på väldigt länge nu. För när jag kommer hem från Stockholm har jag rätt så fullbokat schema och dessutom så kommer Ingrid den 9e, så då har jag tänkt mig att umgås lite med henne den här sommaren också!
Sen är det EM:et där jag ska hjälpa till med allt möjligt, en vecka av massor av sysslor..
Osså kommer det några slappa veckor igen, innan Ida kommer hit och sen åker vi till Stockholm och jag kommer hem dagen innan skolan börjar..
Låter som om jag borde ha jätte mycket att göra. Kanske är det bara vädret som får mig deppremerad, inte en sol så långt ögat kan nå och ändå är det två veckor in på sommarlovet! FY!
Satt och tänkte lite på vad jag ska blogga om, för just nu känns det som att min blogg är överfylld av ovärda inlägg. Men just nu kommer jag inte på så mycket min hjärna har lust att diskutera för tillfället.
Och så börjar jag och en kompis snacka killar och pojkvänner på msn.
Då började jag tänka på att jag fick en kommentar av en annan kompis då vi var osams över en grej (som hade allt annat än om killar att göra) så sa hon plötsligt till mig "Men om du nu är så perfekt, varför skaffar du då inte en kille?" .... jag höll på dö av skratt då det vi just då diskuterade vem av oss som klarade av att leda thffc bäst. Så det kom verkligen från ingenstans och det andra komiska var att hon egentligen inte alls visste så mycket alls om mitt privat liv.
Det enda hon egentligen hade rätt om var just det att jag inte hade kille, men så what? Är det "trofén" för att man är är bra, perfekt eller något annat positivt? Har hört den från en massa andra håll t.ex; "Om du inte är äcklig, varför har du då inte kille?"
Shit, vart är världen på väg? Dom som säger det har inte sett så mycket av mitt privat liv, men verkar fortfarande tycka att det är det enda bevis som finns på att man inte är äcklig. Däremot dom som känner mig bra brukar inte precis säga något sådant.
För dom vet att jag har valt att inte ha pojkvän. Alldeles mitt egna val. Om jag bara ville och ansträngde mig lite skulle jag kunna byta killar lika ofta som jag byter sockar. För kom igen, vem vet inte att världen är full av killar?
Jag har hela livet framför mig, därför känner jag inget behov av att springa runt som en galning och försöka hitta den "rätta", jag är trots allt bara 16 år. Det är såklart att jag inte "blundar" för killar heller, flörta hit och dit kan man väl göra och träffar man någon så träffar man någon, så är det bara!
Istället försöker jag njuta av att kunna göra exakt jag vill och dregla hur mycket jag vill efter kändisar utan att någon blir arg eller avundsjuk.
Om jag får för mig att jag vill ha en kändis-crush på nån kan jag ha det utan dåligt samvete.
Jag kan även springa på hur många konserter och skrika som en galning utan någon som bryr sig.
Nu tänker säkert många att man kan göra allt det här med en pojkvän också, ja det kan man säkert göra. Men det blir inte på samma sätt, för har man en pojkvän måste man "vakna upp" efter konserten och återgå till det vanliga livet till skillnad från om man inte har det, då kan man fortsätta dregla och kändis-crusha..
Det här låter säkert jätte ytligt och det är såklart att allt sånt här inte är det enda som gör att jag inte vill ha kille, det finns säkert 1000 anledningar till att jag inte behöver någon just nu! Men det är det här som en kille skulle drabbas mest av om jag hade någon och det vill jag helst bespara någon.
Ett annat stort plus är ju såklart att jag kan flörta med vem jag vill och vart jag vill, när som helst. Passar perfekt på sommaren då man reser hit och dit. = )
Nu ska jag ta och stänga av datorn och dregla framför några musik-dvder.
Pusshejs, hörs imorron!
Borde egentligen försöka sova nu. Men jag är alldeles för upprörd för att ens försöka göra det!
Sist jag var såhär upprörd var nog när TH ställde in hela sin turné och därmed sin Sverige spelning. Missförstå mig inte nu att jag blev arg på dom, självklart gick ju Bills hälsa före allt annat! Men jag var otroligt, otroligt, otroligt ledsen/upprörd över att dom inte kom till Sverige. För det var liksom en otroligt stor dröm för mig och jag sa till och med då jag stod med biljetterna i min hand att; Det här är för bra för att vara sant!
Vilket det faktiskt visade sig vara.
Även fast väldigt många har svårt att förstå det så spelar Tokio Hotel en otroligt stor roll i mitt liv. Kalla mig vad ni vill, men så är det!
Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att få se dom spela live.
Men tro verkligen inte att jag drömmer om att gifta mig med nån av dom eller något sådant, jag är inte ens helt säker på att jag skulle vilja prata med dom irl faktiskt.
Just nu har man ju en speciell uppfattning om dom, som jag gillar. Annars hade jag ju aldrig ens tänkt tanken att lyssna på deras musik om inte deras personligheter (som jag uppfattar dom därifrån jag sitter) passade ihop med deras musik!
Visst visst, det är väl i stort sett allas dröm att träffa sina idoler. Men ett M&G är ju långt ifrån någon verklighet det heller.
Jag skulle så gärna vilja förklara för alla om hur jag egentligen kan älska deras musik så mycket. Men på något konstigt sett verkar det bara vara TH-fans som kan leva sig in i den känslan.
Kan ju göra ett försök i alla fall, även om det förmodligen bara kommer låta otroligt rörigt och konstigt!
Jag har aldrig haft det lätt med livet och har det fortfarande inte så vidare lätt för den delen heller. (Vad som gör det tänker jag inte gå in på, men det är då inte vad vissa tror vill jag bara påpeka!)
Och på något sätt så hittar jag alltid tröst i låtar, speciellt TH:s låtar. Beroende på vilken av låtarna jag nu lyssnar på kan dom antingen "deppa" med en eller få en att tänka på annat.
För ALLA deras texter finns det en historia bakom (vilket förmodligen inte så många vet, förutom th-fans).. det gör låtarna så jordnära. Självklart är det en viss fördel om man kan tyska, då hör man låtarna i deras helhet och slipper koncentrera sig så mycket på att höra vad som sjungs. Utan det liksom, smälter ihop och blir ett. (dålig förklaring jag vet, men tyska är en stoor fördel när man lyssnar).
Det finns ett djup i texterna som jag, personligen, inte har hittar i, i stort sätt någon annan låt över huvudtaget.
Så det handlar egentligen inte i grund och botten om själva killarna, eller det kanske det egentligen gör, eftersom att låttexterna är hämtade ur deras egna liv.
Och själva killarna ger mig på något sätt ett hopp, hopp om att JAG faktiskt kan lyckas med det jag vill. Eller att ALLA faktiskt kan lyckas med det dom vill, bara man tror på det tillräcklig mycket.
Deras liv är så otroligt likt mitt, tills den dagen dom blev stjärnor det vill säga.
Men vem vet, en dag kanske jag också lyckas komma dit jag vill. Få känna att jag faktiskt har lyckats med någonting.
Bara framtiden kan avslöja det, men på något sätt ger det mig ett hopp om att det kan slå in.
Att dom sedan råkar vara dom fyra snyggaste killarna jag någonsin sett är bara och åter bara ett plus.
För som jag har skrivit förut, så älskade jag musiken i två år innan jag ens såg dom på bild. Vilket borde bevisa att jag älskar dom för musiken, inte för utseende eller karisma.
Många tycker att jag är för gammal för att gilla TH. Men vad då för gammal? Hur kan man bli för gammal att lyssna på ett band? Bara för att det kanske är "fjortis-fansen" som syns, betyder det ju inte att det finns många i min ålder som lyssnar på dom.
Istället vågar man kanske inte stå för det, på grund av dom många fördomarna kring Tokio Hotel - fans.
Jag kan säga så mycket som att jag går igenom en svår period nu, där jag varken vet in eller ut på livet lägre. Folk flyttar hit och dit och jag vet knappt var jag ska vända mig längre. Allt är så upp och ner.
Väntar på ett intagnings-besked som kan ta mig till en helt annan del av Sverige, samtidigt som jag inte alls vet om jag vågar lämna den "trygga" världen här hemma. Men samtidigt har jag ingenting att förlora längre heller.
Jag är "rädd" för att komma någon nära igen, speciellt kompisar, då det alltid verkar flytta iväg långt här ifrån. Om dom inte redan bort 100 mil härifrån vill säga. Nu är ytterligare en kompis på väg att flytta och även om vi inte träffas speciellt ofta eller är jätte jätte bra kompisar så har vi upplevt mycket tillsammans och jag har alltid känt att jag kan vända mig till henne, då hon faktiskt respekterar den jag är, trots våra grymt olika personligheter.
Jag och min allra närmsta kompis får inte träffas längre, vem som bestämt det och varför det är så utelämnar jag, det är inte relevant för det här. Så på något sätt har jag "tappat bort" henne, även om vi har rätt så bra kontakt över apberget fortfarande. Och att vi motvilligt har glidit ifrån varandra på det sättet har tagit otroligt hårt på mig, det är jag inte eller ensam om.
Visst, jag har en hel del kompisar som jag inte alls står lika nära. Men det är på något sätt inte samma sak. Jag umgås ofta med folk, men det är det att inte ha någon att vända sig till som gör att jag tycker att allting är upp och ner.
Visserligen har jag en annan otroligt nära kompis, som bor i Stockholm. Vi träffas så ofta vi kan, men hur lätt är det att bara "åka över" en kväll när man har lust. Det kräver ju sin planering och det är sjukt jobbigt att inte kunna träffas när som helst och typ kunna snacka över en fika någonstans.
Det kan ändras, om jag får ett ja på antagnings-beskedet. Vilket skulle vara underbart! Men som jag skrev tidigare så vet jag ändå inte om jag är "redo" att slitas upp från mitt liv och bara flytta iväg själv en massa mil utan varken mamma, pappa eller någon annan släkting på dom närmsta 80 milen.
Jag får ångest av att bara tänka på att behöva ta ett beslut och det gör ju inte precis allting bättre, snarare tvärtom.
Och det är även nu som jag är djupare än någonsin i "Tokio Hotel-träsket". Jag skulle kunna låsa in mig i veckor på mitt rum och bara titta på alla deras dvd:er och lyssna på deras musik. Slippa befinna mig i verkligheten ett tag.
Tro det eller ej, så blir det bättre. För dom ger mig ju som sagt ett hopp, hopp om att jag också kan lyckas med mitt liv.
"Att älska varje sekund!"
Just nu går "Hilf mir fligen" på repeat, för det är ungefär så jag känner mig nu. Jag vill att någon ska hjälpa mig att flyga.
Har ni aldrig tittar på och reflektera över deras texter (speciellt dom på tyska) så tycker jag att det är på tiden att ni ska göra det nu! Dom är nog djupare än vad ni tror.
Vill ni ha hjälp med översättning, så sure, jag finns här. Bara ni gör det ni som inte tror att texterna kan hjälpa någon och säger att dom är så dåliga!
(även om dom blir som bäst då man slipper översätta dom).
Måste även få påpeka att jag inte säger att jag inte skulle leva utan Tokio Hotel, som många säger att dom inte skulle kunna, för om dom inte fanns skulle jag säkert hitta något annat sätt att fly från verkligheten. För man kan ju inte sakna något som man inte vet finns, eller hur?
Hur mycket jag nu än älskar dom, så är det dom som gör mig upprörd. Eller inte dom personligen, det är att jag inte får se dom.
Hade hoppats på att få åka iväg till Italien och se dom spela live, det skulle bli ungefär som att en dröm blev sann (vilket det blir) ungefär som i en saga eller i en film. Precis så.
Men pengar verkar göra att det inte alls kan bli så. Näe, att allt ska behöva handla om pengar hela jäkla tiden. Fy vad livet hade varit bra om man hade haft en tjockare plånbok.
Hur löjligt det än låter, så har jag fällt många tårar över detta och över TH överhuvudtaget faktiskt. Ibland kan jag faktiskt önska att dom inte ens skulle ha kommit in i mitt liv.
Om någon vill sponsra mig för att min dröm kan slå in så skulle jag vara otroligt tacksam, evigt tacksam!
Eller om någon över 18 skulle vilja hänga med mig ner till Italien några dagar, då jag inte kan åka själv, p.g.a. mina "ynka" 16 bast.
Väldigt långt inlägg, och krångligt känns det som. Mer som en terapi för mig än något annat!
Som avslutning måste jag bara säga; Tokio Hotel är, och kommer förbli, en stor del av mitt liv hur det än kommer se ut i framtiden!
Och hur upprörd deras existens kan få mig att bli.
Nu efter den otroligt omfattande middagen (korv & bröd) sitter jag framför datorn och försöker att samla mig psykist inför lite internationell-politik plugg.
Och jag säger bara - jag blir så satans less på detta tjat om och kring Tokio Hotel. När ska folk ge sig?
När jag, för snart 3 år sedan, fick en tysklåt av en kompis hade jag aldrig, för mitt liv, kunnat tro hur långt det bandet skulle gå. Jag var liten och fattade självklart inte ett ord av vad dom sjöng - men jag diggade musiken och det lät ju bra det dom sjöng. Vad texten egentligen innehöll brydde jag mig inte alls om, inget viktigt enligt min mening (då).
Allt eftersom att tiden gick fylldes mitt förråd av dessa tyska låtar på, fortfarande brydde jag mig inte alls om varken själva bandet eller texterna. För mig var musiken det viktiga.
Förra våren hade dom, som många kanske vet, ett skivsläpp på en engelskskiva. En annan kompis hade några låtar och spelade upp dom för mig. Fortfarande hade jag ingen aning om vilka Tokio Hotel var,självklart hade jag ju läst om dom - men aldrig reflekterat över det. Hur som helst insåg jag att jag kände ingen rösten och några av låtarna och bad därför henne skicka över låtarna till mig. När jag några timmar senare kom hem såg jag att det var låtar från bandet som jag så troget lyssnat på dom senaste två åren.
Då blev jag mer nyfiken och började "ta reda på" lite mer om Tokio Hotel, jag föll ännu mer pladask för dessa fyra undebara typer som utgör det älskade Tokio Hotel.
Jag blev, vad man kan kalla det - ett troget fan.
Uppenbarligen är det ju inte bara jag som funnit kärlek i dessa typer. Även hälften av världens alla tonårstjejer har gjort det.
Frågan är bara hur "äkta" det egentligen är?
För nu, när alla våran älskade Bill Kaulitz verkat klippt sig och bytt stil klagar folk helt plötsligt på hans nya utseende. Även att hans röst blivit "annorluna" efter operationen han genomgick för någon månad sen.
HUR FAN TÄNKER NI?
Hans liv är väl hans liv och ingen har ett jävla piss med det att göra! Det är ju upp till honom om han vill klippa sig eller inte.
Ni skulle väl bli sjukt less om ni var tvungen att gå i samma frilla år ut och år in?
Precis, tänkte väl det!
Sen tycker jag att ni ska vara jävligt glada att han ens har något röst kvar. Eller har ni kanske missat att en sådan operation kan orsaka mer skada än nytta på stämbanden? Han kunde lika gärna ha slutat upp med att låta som att han viskar och är hes varje gång han pratar/sjunger. Så var gör den LILLA förändringen, som jag knappt kan höra, på deras sånger? Inget, nada, keine!
Bill kommer ALLTID vara våran älskade Bill. Shit the same hur han ser ut. Han är ju alltid och föralltid den samme Bill Kaulitz!
"Jag vill ha tillbaka den gamla Bill" eller "Vafan har hänt med Bill?", är dom vanligaste kommentarerna jag läser i forumen nu för tiden känns det som.. VÄX UPP!
Åh, jag blir irriterad. Om ni nu inte märkt det.
Han sjunger väl inte med håret? Eller har jag missat något?
Allt det här får mig att tro att över 98% av deras fans bara "lyssnar" på dom p.g.a. deras otroligt vackra utsidor och att det är "populärt" att lyssa på dom just nu.
Hur kommer det bli om två år då denna storhetstid gått ur tiden. Inte fasiken kommer det hållas stora disskutionen om färgen på Bills nagellack eller hur många kepsar som Tom äger.
Istället kommer nog dom tappra fansen få kämpa för att inte tappa bort sina idoler.
Dom kommer säkert, inom 10 år, kunna gå ut på gatorna utan livvakt igen och det ända folk tänker är "Hm, han är lik någon kändperson" .
Självklart hoppas jag personligen att deras storhetstid ska hålla i sig ett bra tag till, men att alla dess "fjortisfans" (förlåt för uttrycket, men ni tar ju inte åt er om ni inte själva tycker att ni är ett?) som bara lyssnar på dem för att de är snygga, försvinner. Puts veck!
Då kanske det skulle kunna finnas några seriösa diskutioner om ett av världens största band genom tiderna.
För att ingen ska missuppfatta mig nu så måste jag väl förklara att det självklart finns en hel massa fans som ,liksom jag, lyssnar på grund av musiken och inget annat.
Jag vet flera stycken - jag är inte såå egoistik!
Vissa, eller ganska många, fans tror ju även att dom äger hela jävla världen bara för att dom är Tokio Hotel-fans. Klagar som satan på folk för att dom inte lyssnar på Tokio Hotel.
Kom igen - alla har inte samma musiksmak!
Som Tokio Hotel-fan blir man faktiskt hatad av rätt så många, det fick mig ju att söka mig till fanclubbsen och fanmöten, som jag än idag går på - och faktiskt driver!
Men jag är inte helt nöjd med det heller, för folk går ut på stan och är helt jävla respektlösa mot folk som INTE gillar Tokio Hotel.
För vem - säg nån! - vill läsa klotter som "I <3 Tokio Hotel" eller "Tokio Hotel är bäst!" överallt? Det tycker t.o.m. jag är jobbigt. Vem vill förövrigt veta hur mycket VI älskar Tokio Hotel. Jag tror allvarligt inte så många är intresserade!
Att vi sen träffas, för att ha roligt tillsammans, är en helt annan sak.
Alltså;
Att vara på stan och tro att man äger världen - omoget och töntigt.
Att vara på något "avskiljt" ställe för att träffas - helt okej och socialt.
(enligt min mening i alla fall!)
Sist, men inte minst. Förstår jag faktiskt inte heller att så många "älskar" låtar dom inte ens själva förstår texten på. Ja, jag gjorde inte det från början. Men inte fan gick jag runt och skrek deras namn 24 timmar om dygnet heller.
Inte för att jag gör det nu heller, men däremot förstår jag texterna alldeles utomordentligt bra. Då jag nu förtiden läser tyska (och nej, det beslutet hade INGET med TH att göra faktiskt) och är, om jag får säga det själv, rätt så duktig.
Så varför måste alla dessa 8 - 10 åringar gå runt och älska något dom inte förstår sig på. För jag förstår mig inte på det. Vad är tjusningen liksom?
Nog vet jag också att det finns dom som inte kan tyska men ändå vet vad texterna betyder. I mina ögon är det ändå - helt okej! För dom har ju i alla fall en aning om vad som sjungs om..
Nu är jag klar - för den här gången!
Det blev ett sjukt långt inlägg, men jag hoppas att ni orkar läsa. Och kommentera jätte gärna, för det vore otroligt kul att veta vad ni har för åsikter om det hela! =)
