Malins blogg

ÅÅÅHHH, jag blir så förbaskat arg! Finns det ingen läkare som faktiskt kan ta smärta på allvar??? 
Har haft problem med menssmärtor från första stund den damp ner i mitt liv. Dock har det varit på ett stadie som jag faktiskt kunnat hantera med alvedon, varm riskudde och en sjukdag i månaden. Men sen de tre senaste åren har det blivit värre. Träffade en läkare i oktober -10 och fick alvedon och voltaren utskrivet. Det fungerade ett tag... Senaste året har det blivit ett rent helvete en gång i månaden.
När tant röd kommer på besök vet jag inte vad som är upp eller ner, första dagen är det mer eller mindre bara vitt framför ögonen. Det gör så ont att jag är helt yr, kallsvettas och kräks om vartannat. Senast klarade jag inte av att ställa mig raklång på flera timmar för att det då kändes som om jag dragit på mig den värsta fyllan i mänsklig historia. Att gå på toa är nästan helt uteslutet för att det göra på tok för ont, det har hänt att jag skriker rätt ut om det är så att jag verkligen måste gå.
Dagarna innan och efter är som tur är lite mildare, men det ömmar och gör ibland ont att stå eller sitta.

Helt enkelt, jag har fått nog.
Ringde kvinnokliniken imorse, pratade med en sjuksköterska och fick en akut telefontid med en läkaren. Trodde att jag äntligen kanske skulle få någon hjälp. Men se, där hade jag fel.
La precis på luren till läkaren som efter en minut redan hade konstaterat att han inte kunde/tänkte hjälpa mig. Anledning? P-piller är inget alternativ för mig/oss. Jag bad att få något starkare smärtstillande (som sjuksköterskan jag pratade med imorse föreslog)... Men NEJ, tydligen är alvedon och voltaren det enda "vettiga".
Tillslut blev jag less och satte diagnosen edometrios på mig själv, vilket han svarar. "Ja, det är det säkert. Mensvärk är ofta det. Men det gör vi inget åt hursomhelst. Laproskopi är nog inget alternativ, om det är gjort flera ultraljud utan att se någon."
Efter ett par minuter som jag förklarat igen hur illa det faktiskt är gjorde han visserligen en notis om att jag ska höra av mig efter sommaren, om det inte blir bättre (som om det skulle bli det helt plötsligt). Då KANSKE de skulle överväga att gå in och titta efter. Men påpekade att det faktiskt i 9 av 10 fall faktiskt inte hittade något ändå. Kände mig mest besvärlig och som att det var rätt åt mig att ha såhär ont.
Känns som om jag befinner mig i ett döläge just nu. Lösningen skulle faktiskt vara pengar och privat vård för att sedan kunna börja äta dessa jäkla p-piller om det nu ska vara det enda som hjälper.
Fyy, vad jag inte är nöjd på sjukvården.
Nu har jag avreagerat mig lite grann i alla fall.

// Malin

Igår blev min kära mor ett år äldre, vilket såklart firades med tårta och en hel del paket i v-by både fredag och lördag.

Som bonus fick jag hälsa på min brudklänning som hänger i sitt fodral och bara väntar på att det ska bli den 14e juli (eller är det kanske jag som väntar och längtar mest?). För ja, gott folk den 14e juli ska jag ta steget från att vara fröken Lundgren till att bli fru Rönnholm!
Vi tycker det ska bli jätte spännande och roligt. För tillfället känner jag mig lite som en bridezilla och har panik över allt som ska göras och har inte hunnit bli nervös ännu. Men nu känns det som om vi faktiskt börjar få kontroll på läget tack och lov så jag kan tänka mig att pirret snart börjar komma. För det är trots allt bara två månader (och en dag) kvar till den stora dagen. ÅH, vad jag är lycklig! : )


/ Malin

Ja, det var ett år sedan sist. Ändå verkar det fortfarande finnas några tappra själar som försöker uppdatera sig till ett inlägg. Tänkte därför att jag kanske kan ge det här med bloggen ett försök till, nu händer det ju faktiskt lite intressanta saker i mitt liv!

Först och främst har vi fått tillökning i familjen. Världens finaste  Zacko föddes den 18e oktober 2011 och fick flytta in hos oss i början av december. En svarthårig, fyrbent bäbis. Växer så det knakar gör han och utvecklas som bara tusan.

Så här liten, söt och underbar såg han ut dagen vi hämtade honom. Idag skulle jag gissa på att han är fem gånger större, men fortfarande lika söt.

Vi skulle inte ha någon hund innan vi hade hus, barn stora nog och hjälpa till och framförallt skulle det vara sommar. Men vi kunde inte låta bli att åka och hälsa på Zacko och hans syskon när vi såg honom på blocket, och ja, se hur det gick! Mitt i kalla vintern, på andra våningen i ett hyreshus bara vi två. Tur hade vi i alla fall, då vi nog har hittat den snällaste och goaste valpen någonsin.
Han har aldrig velat ut på natten, sover minst 12 per natt och har inte varit något större problem när det gäller rumsrenhet egentligen. Aldrig trodde jag att en hund kunde tillföra så mycket till livet. Man blir glad bara av att titta på honom!  

// Malin