Malins blogg

Sist jag var såhär upprörd var nog när TH ställde in hela sin turné och därmed sin Sverige spelning. Missförstå mig inte nu att jag blev arg på dom, självklart gick ju Bills hälsa före allt annat! Men jag var otroligt, otroligt, otroligt ledsen/upprörd över att dom inte kom till Sverige. För det var liksom en otroligt stor dröm för mig och jag sa till och med då jag stod med biljetterna i min hand att; Det här är för bra för att vara sant! 

Vilket det faktiskt visade sig vara.

Även fast väldigt många har svårt att förstå det så spelar Tokio Hotel en otroligt stor roll i mitt liv. Kalla mig vad ni vill, men så är det! 

Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att få se dom spela live. 

Men tro verkligen inte att jag drömmer om att gifta mig med nån av dom eller något sådant, jag är inte ens helt säker på att jag skulle vilja prata med dom irl faktiskt.

Just nu har man ju en speciell uppfattning om dom, som jag gillar. Annars hade jag ju aldrig ens tänkt tanken att lyssna på deras musik om inte deras personligheter (som jag uppfattar dom därifrån jag sitter) passade ihop med deras musik! 

Visst visst, det är väl i stort sett allas dröm att träffa sina idoler. Men ett M&G är ju långt ifrån någon verklighet det heller. 

Jag skulle så gärna vilja förklara för alla om hur jag egentligen kan älska deras musik så mycket. Men på något konstigt sett verkar det bara vara TH-fans som kan leva sig in i den känslan. 

Kan ju göra ett försök i alla fall, även om det förmodligen bara kommer låta otroligt rörigt och konstigt!

Jag har aldrig haft det lätt med livet och har det fortfarande inte så vidare lätt för den delen heller. (Vad som gör det tänker jag inte gå in på, men det är då inte vad vissa tror vill jag bara påpeka!) 

Och på något sätt så hittar jag alltid tröst i låtar, speciellt TH:s låtar. Beroende på vilken av låtarna jag nu lyssnar på kan dom antingen "deppa" med en eller få en att tänka på annat. 

För ALLA deras texter finns det en historia bakom (vilket förmodligen inte så många vet, förutom th-fans).. det gör låtarna så jordnära. Självklart är det en viss fördel om man kan tyska, då hör man låtarna i deras helhet och slipper koncentrera sig så mycket på att höra vad som sjungs. Utan det liksom, smälter ihop och blir ett. (dålig förklaring jag vet, men tyska är en stoor fördel när man lyssnar). 

Det finns ett djup i texterna som jag, personligen, inte har hittar i, i stort sätt någon annan låt över huvudtaget. 

Så det handlar egentligen inte i grund och botten om själva killarna, eller det kanske det egentligen gör, eftersom att låttexterna är hämtade ur deras egna liv. 

Och själva killarna ger mig på något sätt ett hopp, hopp om att JAG faktiskt kan lyckas med det jag vill. Eller att ALLA faktiskt kan lyckas med det dom vill, bara man tror på det tillräcklig mycket.

Deras liv är så otroligt likt mitt, tills den dagen dom blev stjärnor det vill säga. 

Men vem vet, en dag kanske jag också lyckas komma dit jag vill. Få känna att jag faktiskt har lyckats med någonting.

Bara framtiden kan avslöja det, men på något sätt ger det mig ett hopp om att det kan slå in. 

Att dom sedan råkar vara dom fyra snyggaste killarna jag någonsin sett är bara och åter bara ett plus. 

För som jag har skrivit förut, så älskade jag musiken i två år innan jag ens såg dom på bild. Vilket borde bevisa att jag älskar dom för musiken, inte för utseende eller karisma. 

Många tycker att jag är för gammal för att gilla TH. Men vad då för gammal? Hur kan man bli för gammal att lyssna på ett band? Bara för att det kanske är "fjortis-fansen" som syns, betyder det ju inte att det finns många i min ålder som lyssnar på dom.

Istället vågar man kanske inte stå för det, på grund av dom många fördomarna kring Tokio Hotel - fans. 

Jag kan säga så mycket som att jag går igenom en svår period nu, där jag varken vet in eller ut på livet lägre. Folk flyttar hit och dit och jag vet knappt var jag ska vända mig längre. Allt är så upp och ner. 

Väntar på ett intagnings-besked som kan ta mig till en helt annan del av Sverige, samtidigt som jag inte alls vet om jag vågar lämna den "trygga" världen här hemma. Men samtidigt har jag ingenting att förlora längre heller.

Jag är "rädd" för att komma någon nära igen, speciellt kompisar, då det alltid verkar flytta iväg långt här ifrån. Om dom inte redan bort 100 mil härifrån vill säga. Nu är ytterligare en kompis på väg att flytta och även om vi inte träffas speciellt ofta eller är jätte jätte bra kompisar så har vi upplevt mycket tillsammans och jag har alltid känt att jag kan vända mig till henne, då hon faktiskt respekterar den jag är, trots våra grymt olika personligheter. 

Jag och min allra närmsta kompis får inte träffas längre, vem som bestämt det och varför det är så utelämnar jag, det är inte relevant för det här. Så på något sätt har jag "tappat bort" henne, även om vi har rätt så bra kontakt över apberget fortfarande. Och att vi motvilligt har glidit ifrån varandra på det sättet har tagit otroligt hårt på mig, det är jag inte eller ensam om. 

Visst, jag har en hel del kompisar som jag inte alls står lika nära. Men det är på något sätt inte samma sak. Jag umgås ofta med folk, men det är det att inte ha någon att vända sig till som gör att jag tycker att allting är upp och ner.

Visserligen har jag en annan otroligt nära kompis, som bor i Stockholm. Vi träffas så ofta vi kan, men hur lätt är det att bara "åka över" en kväll när man har lust. Det kräver ju sin planering och det är sjukt jobbigt att inte kunna träffas när som helst och typ kunna snacka över en fika någonstans.

Det kan ändras, om jag får ett ja på antagnings-beskedet. Vilket skulle vara underbart! Men som jag skrev tidigare så vet jag ändå inte om jag är "redo" att slitas upp från mitt liv och bara flytta iväg själv en massa mil utan varken mamma, pappa eller någon annan släkting på dom närmsta 80 milen. 

Jag får ångest av att bara tänka på att behöva ta ett beslut och det gör ju inte precis allting bättre, snarare tvärtom. 

Och det är även nu som jag är djupare än någonsin i "Tokio Hotel-träsket". Jag skulle kunna låsa in mig i veckor på mitt rum och bara titta på alla deras dvd:er och lyssna på deras musik. Slippa befinna mig i verkligheten ett tag.

Tro det eller ej, så blir det bättre. För dom ger mig ju som sagt ett hopp, hopp om att jag också kan lyckas med mitt liv. 

"Att älska varje sekund!"

Just nu går "Hilf mir fligen" på repeat, för det är ungefär så jag känner mig nu. Jag vill att någon ska hjälpa mig att flyga. 

Har ni aldrig tittar på och reflektera över deras texter (speciellt dom på tyska) så tycker jag att det är på tiden att ni ska göra det nu! Dom är nog djupare än vad ni tror.

Vill ni ha hjälp med översättning, så sure, jag finns här. Bara ni gör det ni som inte tror att texterna kan hjälpa någon och säger att dom är så dåliga! 

(även om dom blir som bäst då man slipper översätta dom).

Måste även få påpeka att jag inte säger att jag inte skulle leva utan Tokio Hotel, som många säger att dom inte skulle kunna, för om dom inte fanns skulle jag säkert hitta något annat sätt att fly från verkligheten. För man kan ju inte sakna något som man inte vet finns, eller hur?

Hur mycket jag nu än älskar dom, så är det dom som gör mig upprörd. Eller inte dom personligen, det är att jag inte får se dom.

Hade hoppats på att få åka iväg till Italien och se dom spela live, det skulle bli ungefär som att en dröm blev sann (vilket det blir) ungefär som i en saga eller i en film. Precis så. 

Men pengar verkar göra att det inte alls kan bli så. Näe, att allt ska behöva handla om pengar hela jäkla tiden. Fy vad livet hade varit bra om man hade haft en tjockare plånbok. 

Hur löjligt det än låter, så har jag fällt många tårar över detta och över TH överhuvudtaget faktiskt. Ibland kan jag faktiskt önska att dom inte ens skulle ha kommit in i mitt liv. 

Om någon vill sponsra mig för att min dröm kan slå in så skulle jag vara otroligt tacksam, evigt tacksam!

Eller om någon över 18 skulle vilja hänga med mig ner till Italien några dagar, då jag inte kan åka själv, p.g.a. mina "ynka" 16 bast.

Väldigt långt inlägg, och krångligt känns det som. Mer som en terapi för mig än något annat! 

Som avslutning måste jag bara säga; Tokio Hotel är, och kommer förbli, en stor del av mitt liv hur det än kommer se ut i framtiden! 

Och hur upprörd deras existens kan få mig att bli.