Malins blogg

Kom hem från en heldag på stan för en stund sedan. Nu har jag slängt på mig pyjamasen och ska strax sova.

Filmen var helt okej och sedan har jag varit med Therese nu på kvällen.

Och under hela dagen har tankarna snurrat kring Tyskland.... Jag är inte lika säker längre på att jag verkligen vill åka.

Jag vet att jag hade bestämt mig för att åka, men jag har ännu inte bekräftat platsen så det är inte försent att ändra sig.

Anledningen till att jag tvekar är att jag inte vet om beslutet att åka är mitt eget, eller om jag mest lyssnar på alla runt omkring mig som säker att jag borde åka för att det är en chans för livet. Och visst är det det.. Det är bara det att jag äntligen har börjat trivas med mig själv och mitt liv. Vilket jag inte har haft många perioder hittills i livet som jag gjort det. Nu längre har jag inte ångest över att gå till skolan, jag tycker t.o.m. att min klass är helt okej nu för tiden. Jag har ett jobb och en massa kompisar som är helt underbara, plus att jag har världens underbaraste familj och släkt!

Och när jag tänker på hur bra jag egentligen har det här så blir jag inte alls sugen på att åka. Visst måste jag medge att det ÄR en chans för livet och att det skulle vara jätte kul att åka, det nekar jag verkligen inte till! I Tyskland SKA jag bo ett tag, men när vet jag inte. Jag skulle t.ex. lika gärna kunna läsa på universitetet där istället. 

För jag känner mig helt enkelt inte mogen för att lämna min familj och mitt liv här riktigt än. Bara tanken på det kan få mig att bli deprimerad ibland.

Så därför vill jag ju inte ge mig in i någon som jag inte kan ge mig in helhjärtat in i! 

Från första början var det inte ens tänkt att jag skulle åka, eller ens ansöka. Jag beställde hem broschyren för att jag var intresserad av att veta lite mer, för jag har länge pratat om att det skulle vara kul att åka iväg. Jag tittade i den och sen var det inte så mycket mer än att jag sa att det skulle vara kul att åka och kanske gå på intervjun för att få veta lite mer.

När dom ringde upp från EF och frågade om jag var intresserad av att ta en intervju tackade jag ja, fick ansöknings handlingarna och gick på intervjun. Innan intervjun så fick jag inte åka heller.

Men så efter det blev mina föräldrar positivt inställda och då jag fick beskedet att jag fick min plats tyckte dom självklart att jag skulle åka och även jag tyckte att det skulle vara kul... Sen dess har jag velat fram och tillbaka mellan att åka och inte åka. För och nackdelar. Hit och dit.

Men så fort jag trott att jag har ett beslut så har jag ändrat mig. Och ju mer jag tvekar, desto mer känner jag att det kanske inte är en sån bra idé att åka trots allt. 

Åh, det låter löjligt och sen en enda stor röra. Beslutet borde ju inte vara så svårt egentligen. Kanske är det därför att jag egentligen inte hade tänkt åka som det blev lite "chockande" att helt plötsligt kunna åka.

Näe, jag ska nog sova på saken. Men kändes som att jag behövde skriva av mig lite grann.

God natt!