Malins blogg

music's in my soul!

Jonas Brothers 28/6 -08

Jag insåg att jag faktiskt inte har berättat om hur konserten/signeringen jag var på i slutet av juni faktiskt var. Så jag tänkte dra en liten snabb resume över den 28 juni nu! =) (såklart med en massa bilder och videosar ;-) )

Mitt på dagen fredagen den 27e juni flög jag till Stockholm och senare på kvällen gick jag och Ida ut för att titta om det var några som köade utan för Bengans eller Annexet. Endast ett Avril-fan köade utanför Annexet just då. Så vi åkte hem och la oss tidigt för att komma upp klockan fem.

05.15 ringer min väckarklocka och jag kliver upp för att försöka väcka Ida. Efter en kvarts kuddkastande/skrikande hade jag fått tillräckligt många slag för att inse att hon inte hade tänkt kliva upp just då. Så jag gick och la mig i min egen säng igen och hoppades på att jag hade stört henne tillräckligt mycket så att hon inte kunde somna om. Men, lyckas jag självklart inte somna om själv istället? Jo. Och jag drömde världens panik-dröm.

I drömmen så skulle jag också gå på signeringen och konserten. Men helt plötsligt så var jag inte kvar i Stockholm utan jag var hemma i Vännäsby igen och min mamma tvingade med mig till stranden. När vi äntligen kom hem därifrån så kollade jag på klockan och såg att signeringen redan hade varit och att det inte var så länge kvar innan konserten skulle börja. Så jag börja skrika på pappa att han ska köra mig ner till Stockholm och tillslut får jag in honom i bilen. Vi hinner till Vännäsby-skola innan bilen stannar och klockan redan har passerat 19.30. Då börjar jag stor-grina och vaknar kallsvettig med ett ryck med en puls på 340. Den låter löjlig i efterhand, men jag hade verkligen panik då jag vaknade.

Så jag tittade på klockan och den hade hunnit bli 07.45, vi skulle alltså egentligen ha köat en timme och 45 minuter eftersom vi hade bestämt att vara utanför Bengans 06.00. Jag bokstavligt talat drar Ida ur sängen och säger att klockan är kvart över åtta och då vaknar även hon till och börjar springa omkring. Jag drar på mig kläderna och fixar te. Efter att lite smink kommit på så rostade vi varsin macka och drack lite te på några sekunder innan vi sprang ut genom dörren för att hinna med bussen.

På bussen säger Ida åt mig att jag ska lugna ner mig för att jag har en puls på 320 och babblade på i minst lika hög hastighet om hur sena vi var och om hur dåliga platser vi skulle gå etc. etc.... Så jag ringer mamma som också säger åt mig att lugna ner mig. Men inte lyckades jag med det inte, nej nej. När vi väl är framme på Slussen för att byta till tunnelbanan till hötorget springer jag i stort sett igenom spärrarna och hoppar på tåget som precis kommit in på perrongen.

När vi hoppar av tunnelbanan hade Ida svårt att hänga med i mina steg när vi gick mot Bengans. Som tur var så är det ju inte så speciellt mycket folk i Stockholm kvart i nio en lördagsmorgon, så vi slapp trängas och bli mer stressade. Framme på Bengans är det inte alls så mycket folk utanför som jag hade trott. Ida får nummer 24 och jag nummer 25.

Nummer 25                  Dom framför oss

Då började det långa köande. Även om jag, roligt nog, inte alls minns så mycket av själva köandet. Jag var så satikens nervös.

Eftersom att det inte var så mycket folk där så trodde jag ju inte att det skulle komma så många dit, så jag blev rätt så glad över att vi ändå kanske skulle få rätt så bra platser på konserten också.

Vid 11 hade väl inte så mycket hänt, mer än att kanske ett 10-tal personer kommit dit. Efter 12 började den stora ökningen, runt 600 personer var det allt som allt som var på signeringen tror jag. Så nr 25 var ju rätt så okej ändå.

Kön vid 11             Emma, Ida & jag

Bakom oss satt det 5 tjejer som vi började snacka med för att ha något att göra och vi spelade kort och så med dom. Ida stack och köpte en latte till oss och jag sprang iväg på "Rock Zone" för att köpa några saker till Lina. Annars satt vi där på marken och försökte underhålla oss så gott som möjligt. Eller vi var inne och köpte varsin skiva på Bengans såklart, annars hade vi ju inte kommit in på signeringen.

Jag tror det var nån gång runt 13 "pappa Patrik", typ hudvuds-ordningsvakten, kom dit. Skit skön kille! Han snackade en hel del med oss. Anledningen till att vi kallade honom "pappa Patrik" var att Alexandra, en tjej bakom mig i kön som vi blev kompis med frågade honom om vi fick kalla honom pappa (varför kom jag inte ihåg, men det var nått hon ville ha och skulle skojja med honom om det tror jag) och han svarade; Såklart ni får!. Och han svarade faktiskt när vi ropade pappa, det var lite komiskt. Sen hette han Patrik, så då blev det helt enkelt pappa Patrik.

Runt 14 kom resten av vakterna och satte upp stängslet så att det inte skulle gå att tränga sig. Så då fick vi snällt stå upp och trängas istället, för då var det trångt, riktigt trångt osså regnade det lite droppar nu och då. 

Vid 15.30 - 16.00 kom Jonas Brothers äntligen dit och snacka om att panik utbröt då alla såg att "Big Rob", deras livvakt, kom ingåendes på Bengans. Alla skrek och skulle ta kort. Min puls ökade ännu mer, om det nu var möjligt. För nog för att jag hade varit nervös innan, men då blev det riktigt illa.

Vakterna började berätta för oss vad vi fick göra och inte göra då killarna skulle komma. Vi fick inte skrika där inne, vi fick inte krama dom och inte ta kort tillsammans med dom. Vi fick bara ta våran autograf, ta ett snabbt kort på dom och sen gå vidare.

När killarna väl kom dit var jag glad att jag stod så långt fram, för då var det riktigt riktigt kaos. Alla skulle framåt, men eftersom att vi stod där vid stängslet gick det inte att trängas framåt så jätte mycket. Kändes som det i alla fall.

Precis innan insläppet

Vakterna öppnade och släppte in dom första. Så jag hamnade precis vid dörren och såg killarna. Då kändes det som att mitt hjärta skulle hoppa ut genom bröstet och mina händer skakade som tusan. Så äntligen släppte han in oss och jag svävade på rosa moln trotts mina skakningar. När vi bara var några meter ifrån dom tittar jag på handen som jag håller kameran i och den for upp och ner som om jag skulle stå och skaka med vilje. Jag visade Ida och vakten som stod lite grann från oss kollade jätte skumt på mig, precis som att han trodde att jag skulle svimma vilken sekund som helst.

Så helt plötsligt står jag framför Kevin och lägger upp min CD på bordet. "Hello, how are you?" hör jag honom säga och jag försöker svara, trots att mina läppar är ihop klistrade. Jag får fram ett litet "Fine." innan jag känner hans armar runt mina axlar och ryggar tillbaka innan jag inser att jag får en kram och kramar tillbaka. Efter det ska jag prova ta ett kort, men jag skakade så otroligt mycket att det bara blev suddig. Blev ju så förvånad över att jag fick en kram utan att jag frågade. Dom hade ju sagt att vi inte fick krama dom, även fast jag såg att tjejerna före mig fick kramar så hade jag inte reflekterat så mycket över det. Och sen går jag vidare till Nick som även han frågar "How are you?", det gick lättare att svara då och jag fick även ett bra kort av honom och en kram såklart. ; )

Slutligen står jag framför Joe. Att jag klarade av att stå på benen då var ett mirakel. Joe är väl lite av min "favorit" och hans namn stod skrivet på min tröja. Dessutom hade jag köpt en "I Love You" klubba till honom, eftersom att vi (jag och dom efter mig i kön) skulle ge olika saker till killarna och jag gav Joe. Dels höll jag på att glömma att ge honom klubban och när jag väl sträckte fram den hade han svårt att få tag på den, min arm rörde sig så mycket. Haha. Men när han fick det log han och sa "Aaaw, thank you!" sådär jätte gulligt. Jag kramade honom och gick sedan ut genom havet av fotografer som stod där. Fick även en affisch på väg ut. =)

Kevin                               Nick                                           Joe

Jag lyckades komma ut utan några tårar. Men när Matilda kom ut storgråtandes och hoppade in i famnen på mig gick det inte längre. Jag grät som om jag aldrig hade gjort det förut. Och så många glädje tårar har jag nog aldrig fällt förut heller!

Ida var mest irriterad på att hon inte hade fått äta och sa surt; Kan vi gå och äta nu eller?

Jag slutade krama Matilda, vände mig till Ida och skrek "Hur fan kan du tänka på mat nu?" och började sedan gå med bestämda steg mot tunnelbanan.

När vi kom ner till tunnelbanan missade vi tåget med 1 sekund och fick vänta på nästa som gick om 10 min. När tåget mot Hagsätra väl kom hoppade vi på och åkte till Globen området. Från där stationen är, till Annexet har jag nog aldrig sprungit så fort. När vi väl hade ställt oss i kön och hamnat jätte långt bak (tyckte jag, fast vi hamnade konstigt nog långt fram ändå) fick Ida sin efterlängtade mat. Jag kunde inte äta, utan snodde hennes cola istället.

Helt plötsligt ser vi att det bildas en klunga runt en kille och springer dit,
det visar sig vara Jonas Brothers gitarrist.
Men vi hinner inte ta autograf, så det fick bli ett kort och sen gå tillbaka till kön.

gittaristen

Det regnade en massa och var allmänt dåligt väder, så det var väl inte så kul att vänta dom där timmarna tills insläppet skulle vara.

Runt 18.45 blev det i alla fall insläpp. Vi kom in i det tredje insläppet om jag inte minns fel (p.g.a. säkerhetsspärrarna släpper dom ju bara ett antal personer åt gången) så vi lämnade våra saker i garderoben, köpte en tröja och en affisch och hamnade på 3 raden framifrån inne i arenan. Ida var jätte rädd att jag skulle svimma, så istället drog hon med mig till balkongen tillsammans med dom andra och vi lyckades knipa åt oss några av dom få biljetterna som finns dit upp.

Dom enda platserna som fanns där uppe var bakom högtalarna som sitter i taket. Men vi flyttade efter staketet så att vi stod parlellt med scenen och kunde faktiskt se bakom scenen. Så vi fick världens bästa platser utan trängsel! Då var klockan 19.10.


scenen                     Matilda & Emma

Klockan hann säkert bli lite mer än 19.40 innan vi såg killarna komma gående bakom scenen och jag + dom andra 5 började skrika en massa. När dom där nere hörde det började dom också skrika och när killarna kom utspringandes på scenen skrek alla dubbelt så högt.

Dom spelade sju låtar och var grymt grymt grymt duktiga live!

Fast under min favoritlåt, When You Look Me In The Eyes, filmade jag såklart och då det var 30 sekunder kvar kom en CREW-tant fram till mig och dampade för att jag filmade. Så jag saknar slutet på låten. Blä på henne, men men. Minnet finns ju!

Vi stod och skrek som idioter. Vid ett tillfälle kom Joe och ställde sig på scenkanten som vätte mot oss och vi skrek som galningar. Så hade tittade upp mot oss och log. Jag smälte som smör i solsken.

När dom hade spelat klart gick dom av scenen och någon minut senare såg vi hur dom kom och gick (på det stället vi kunde se bakom scenen) och började skrika och vinka. Dom såg oss och vinkade tillbaka, så dog jag lite mer. (Så här i efterhand kan jag nog inte förklara hur glad jag är att vi hann flytta staketet så mycket vi gjorde innan ett crew kom dit och ställde sig på andra sidan. För på så sätt såg vi så mycket mer av killarna som vi inte skulle sett annars!)

Vi beslutade oss för att vara kvar och titta på Avril också, så vi gick ner och köpte cola för att inte torka ut helt. Sen satt vi ner på golvet och spelade kort tills hon började, medan dom som stod där vi stod från början svimmade en efter en.

Brukar inte lyssna så jätte mycket på Avril, men måste säga att jag ångrat mig på den punkten efter konserten. Hon var grym live. Jag har dessutom alltid tyckt att hon ser ut att vara en bitch, men den uppfattningen har jag inte längre. Under konserten var hon jätte gullig och "trevlig", även om det bara är en fasad så tycker jag att det är kul med sådana artister. När hon gick och ställde sig på scen kanten vi stod mot vinkade vi till henne och hon började le och vinka tillbaka. Så henne ska jag definitiv börja lyssna mer på. Bra musik gör hon ju faktiskt!

Efter konserten hämtade jag ut min väska och jag och Ida åkte in till stan för att riva ner en konsert-affisch från väggen. När vi gjorde det så åkte vi hem och sov.

Ja, det var väl den bästa dagen i mitt liv taget i stora drag! Helt underbart! =)

haha, söt. en snabb resumé...

Svar: Tack detsamma:)

gud vad avundsjuk jag är :] Kunde inte se JB när dom var i Sverige "/

Sv: Ja jag kan förstå om dom var bäst :] så jag hoppas att dom kommer hit till Sverige igen snart :)

Ja det hoppas jag me :] Måste leta upp någon som vill då gå med mig, haha inga utav mina kompisar tycker om JB "/ ja jag vill ha bilderna & videons :]



Jasså hur mycket kostar den skivan då? :]

jag var också där, och det är typ oförglömligt :')

hej hej, jag kan inte beskriva med ord hur avundsjuk jag är på dig! hade jag vetat att det var singering i sommras hade jag åkt dit på en gång!!!! men nu visste jag inte.. jag älskar också joe! =D kolla min blogg! och skriv gärna en kommentar!



www.neeaahlg.blogg.se



//linnéa in sthlm <3 joe